BIMpodden är en podcast framtagen av mig på eget initiativ med syfte att sprida kunskap om konceptet BIM.

Genom att intervjua kompetenta aktörer som berättar om nyttan med BIM, så kan BIMpodden nå fram till beslutsfattare som både behöver BIM data men framförallt är det dem som sitter på medel och mandat för att göra annorlunda än tidigare.

BIMpodden är en alldeles utmärkt plattform för dem som vill dela med sig av deras success stories kring implementering och utveckling, där företag och personer berättar ”sin resa”. Via BIMpodden möjliggörs det för medverkandena att berätta om beskrivningar av nya bra BIM-tillämpningar i olika projekt och de positiva effekter BIM skapat. Det sporrar andra och ger draghjälp till utvecklingen.

Adam Mohammadi har det senaste året byggt upp den så kallade BIMpodden. Den 7 maj 2018 sändes första avsnittet.
– Jag lyssnar mycket själv på poddar och kände att det här saknades i min bransch. Det fanns inget ställe där man kunde ta del av sådana här kunskaper gratis.

Idén till BIMpodden fick han när han gjorde ett komplicerat uppdrag åt en tidigare arbetsgivare.
– Jag mailade till personer på företag som jag tänkte kanske kunde hjälpa mig. En del svarade, andra inte. Då började jag tänka hur jag skulle kunna få människor som är väldigt duktiga på sina jobb att dela med sig av sin kunskap. Egentligen startade jag BIMpodden av egoistiska skäll, jag hade tusen frågor jag ville ställa till ledande experter, och det enklaste sättet att få dem att svara på mina frågor och funderingar var att starta en podd. Då kan även andra ta del av kunskapen.

-BIM står för Byggnadsinformationsmodellering (Building Information Modelling/Management) och är ett arbetssätt som blir allt vanligare i byggprocessen. BIM kan liknas vid ett verktyg som används för digitalisering och effektivisering av byggbranschen. Syftet är att reducera slöseriet.

Adam menar att hans podd inte är någon ”mainstreampodd”.
– Det är ingen nöjespodd utan vänder sig till yrkesverksamma inom området. Fokus är på kunskap och utbildning, och inte på att ha så många lyssnare som möjligt. Det är ingen podd man lyssnar på bara för att fördriva tiden. Jag är ute efter ”rätt” sorts lyssna

Adam Mohammadi föddes 1980 som Mahmoud Mohammadi i Irans andra största stad, Mashhad. Som elvaåring kom han till Sverige. Kort dessförinnan hade modern gått bort och pappan bestämde sig för att lämna Iran och börja ett nytt liv. Tillsammans med två yngre syskon skickades Adam i förväg till Sverige.

– Allting gick väldigt fort. Inom loppet av en vecka hade vi förlorat vår mor och sedan hamnat i ett nytt land. Vi tog oss från Iran över till Turkiet och bodde där några månader. Sedan kom en man och gav oss falska handlingar för att vi skulle kunna ta oss vidare med flyg till Sverige.

Pappan och ytterligare två syskon skulle komma efter men komplikationer tillstötte som gjorde att de inte kunde komma till Sverige. Först tre år senare lyckades pappan ta sig till Sverige. Med några års mellanrum kom sedan syskonen.

Första tiden i Sverige blev Adam och hans syskon placerade i ett grupphem i Lövstabruk för invandrade barn. Under tiden försökte myndigheterna fastställa deras identitet. Adam och syskonen var de enda barnen som saknade familj. Adam, som var äldst i syskonskaran, tvingades ta hand om sina syskon.
– Man anpassar sig med hjälp av försvarsmekanismer och fokuserar bara på överlevnad, men mycket annat fick ta skada. Jag hade taggarna utåt och lät ingen komma nära mig eller mina syskon. Vi blev sysselsatta med att försöka lära oss svenska och sakta komma in i rutiner.

Mitt i kaoset började Adam hitta en form av vardag även om varken han eller de andra barnen trivdes. Totalt blev det ett år där innan han och syskonen flyttades till en fosterfamilj utanför Skellefteå. En placering Adam upplever som ogenomtänkt.

– En byhåla mitt ute i skogen, det fanns verkligen ingenting. Det var egentligen inget fel på stället, det kanske hade funkat bra om det funnits en plan men det gjorde det inte. Vi blev förflyttade dit just när vi börjat komma till rätta i Lövstabruk, så man kan säga vi blev ”nollade” och fick börja om på nytt.

I den lilla byn var syskonen de enda invandrarna och Adam fick höra han var ett problembarn. Han berättar att han i skolan för första gången började känna utanförskap.
– Vi var de enda utlänningarna. Det var första gången jag kände att jag inte tillhörde samhället och att det inte ville ha med mig att göra.

Att han blev placerad i specialklasser för svenska och engelska upplever han inte som något positivt. För Adam, som redan var skör och hade dålig självkänsla på grund av tidigare upplevelser, bidrog ”särbehandlingen” som han kallar det, till att förvärra problemen.
– Jag upplevde som att jag inte dög. Som barn har man svårt att tänka långsiktigt, jag hade svårt att inse att de gjorde det för min skull och kände mig utanför. Jag hade redan dålig självkänsla, var otrygg i mig själv och att bli placerad i särskilda klasser gjorde det inte bättre.

Vid 17 års ålder blev jag omplacerad i uppsalaförorten Gottsunda. Något han beskriver som en positiv upplevelse.
– Det var som att en ny värld öppnades. I Uppsala började jag sakta bygga upp mig själv. Jag var van att vara undantaget, men här var de andra barnen som jag och blev placerade i specialklasser.

Jag började ta ansvar och insåg att det jag gör påverkar andra. Tidigare hade jag inte brytt mig om något annat än mig själv, och egentligen brydde jag mig väl inte om mig själv heller. Successivt började bitarna falla på plats. Jag insåg att man måste ha små mål och ta lite i taget, annars blir det övermäktigt.

Som ett led i förändringsprocessen hade Adam börjat etablera kontakter inom krogbranschen. En vecka efter att han tagit studenten flyttade han till Göteborg, där han kommit in på en bartenderutbildning. Trots att han saknade pengar kunde han känna viss framtidstro.

Efter bartenderkursen började Adam att söka jobb.
– Jag sökte flera jobb men fick aldrig ens komma på intervju. Från ingenstans fick jag idén om att kalla mig för Adam (Det var under denna period han tog namnet Adam). Jag blev sedan kallad på intervju på ett ställe i Uppsala men personen jag skulle träffa sade att de inte längre hade jobb att erbjuda när han fick se mig.

Han beskriver den misslyckade jobbintervjun som en kalldusch och att han var på väg att ge upp.
– Jag insåg att jag bara inte kan ge upp, dagen efter gick jag in i första krogen jag gick förbi och jag gick inte därifrån förens jag övertygade personalchefen om att få provjobba. Där jobbade jag i drygt tre år.

2005 flyttade han till Stockholm. I Stockholm började han på allvar se över vad han vill göra med mitt liv.
– Jag började se lösningar istället för problem, och slutade se mig själv som offer. Jag slutade bry mig om utanförskap och kände att jag ville göra nytta. Jag hade ett starkt begär efter revansch på de som tvivlat på mig och började satta upp mål.

Redan som barn hade han en önskan om att läsa vidare och utbilda sig, men att han var osäker på sig själv.
– Jag hade bara godkänt i kärnämnen och det tog mig tre år bara att läsa matematik A.

I Stockholm sökte han upp flera olika studievägledare. Flera av dem var negativa till hans planer om att vidareutbilda sig då det skulle ta för lång tid på grund av hans dåliga betyg.
– Att höra att jag inte duger någonting till har jag varit van vid så det var inget konstigt för mig. Det kändes tråkigt men jag bestämde mig för att se över mina alternativ. Jag bestämde mig för att gå emot deras rekommendationer och sökte till alla möjliga utbildningar under flera år. Till slut hittade jag en utbildning som bara krävde matematik B.

Adam sökte in till tekniskt basår på KTH. Efter att ha genomfört ett tekniskt basår är man garanterad en plats på någon av KTH:s utbildningar. Känslan av att kunna studera på KTH var som en dröm som gick i uppfyllelse. Det tekniska basåret menar han var det tuffaste året i hans liv, åtminstone vad gäller studier.
– Man läser in alla tekniska ämnen under ett år, 50 procent av eleverna ger upp. Jag var 27 år och lite äldre än de andra som kom direkt från gymnasiet och hade studievana. Jag jobbade under helger samtidigt och pluggade på rasterna, hela tiden. Långt innan kurserna började hade jag läst in mig på vad de skulle handla om. Ingen skulle få ta ifrån mig möjligheten jag fått! Under denna period kunde jag också köpa min första lägenhet, samtidigt som jag fick mitt första barn, Isac.

Han menar att han hade han stor nytta av det tuffa basåret.
– Jag kom in i KTH:s sätt att tänka. Mina svagaste ämnen blev mina starkaste. När jag hör folk komma med ursäkter om att något inte är deras grej känner jag att det är ”bullshit”.

I takt med att Adam fått ordning på sitt liv har han kunnat försonas med sitt förflutna. Idag ser han sin historia som ett sätt att visa andra att ett annat liv är möjligt.
– Jag önskar att jag själv haft någon inspirationskälla att se upp till. Jag hoppas att de se som bara ser hopplöshet kan inspireras av mig. Många med liknande erfarenheter ser ingen mening, men man måste ta små mål i taget och inse att det ena leder till det andra. Lösningen är att inte se sig som offer, utan att allt har en mening.

Idag säger han sig vara nöjd med sitt liv. Han menar att han kanske inte haft samma inställning om uppväxten i Sverige varit bättre.
– Det som hänt mig kanske varit positivt. Ibland önskar jag att jag kunde ändra på mitt förflutna, men det går inte. Det jag kan göra är att se framåt och hoppas att min historia kan inspirera andra. Ibland tror jag på ödet. Jag tror förändringen måste komma inifrån, har man inte inställningen att man kan förändra sitt liv spelar det ingen roll vilken hjälp man får.

Och låt ingen annan avgöra vad du kan och vad du inte kan.